ARC-Rallyt 2015 (Swedish)

Jag är djupt nere i en dröm när jag väcks mitt i natten inför mitt vaktpass. Jag har sovit två timmar på ett par segelsäckar men går snabbt upp, tar på flytvästen med säkerhetslinan, kopplar fast mig och tar över rodret från Kalle. Det är en tuff natt, vinden ligger runt 26 knop och båten pendlar mellan 15 och 20 knop. Det är totalt svart, en mäktig stjärnhimmel svävar långt över oss och det finns inga referenser att styra på. När vinden stundtals går upp mot 36 knop går det så fort att sjöarna sprutar konstant och intensivt över båten och rorsman.

ARC 2015 7

Känslan är lite obehaglig, att köra så fort rakt ut i ett ofattbart mörker under en stjärnhimmel som omväxlade fylls med svarta squalls med hård vind och kraftig nederbörd. När jag tar över rodret tar det ofta någon minut av koncentration tills jag blir ett med båten, finner känslan och någon tillstymmelse till referens att styra mot. Med jämna mellanrum kollar jag av referenserna mot båtens instrument. Med en lätt hand på rorkulten finner jag så en skön väg genom vågorna i en planande båt på ett ofattbart stort hav.

Att det räcker med en lätt hand på rorkulten är inte så konstigt. Båten är som en stridsmaskin som tål vad som helst, när vinden ökar sticker hon iväg istället för att kränga hårt och broacha. Hon är en Pogo 40S2, nummer 95 i klassregeln Class 40. Ett potent muskelknippe som ger ett brett leende i ansiktet när man drar iväg på undanvinden.

ARC 2015 1 ARC 2015 4

Kaos i starten

Vi är alltså på väg över Atlanten där vi deltar i den 30:e upplagan av ARC, Atlantic Rally for Cruisers. Det är en kappsegling med start i Las Palmas, Gran Canaria och målgång i Rodney Bay, Saint Lucia, Västindien. 2700 sjömil och vi seglar i Racing Division. Den klassiska vägen över Atlanten från Las Palmas är att styra söderut tills smöret smälter för att därefter svänga höger. Det betyder segling söderut till varmare breddgrader för att finna trade winds och sedan följa med dessa västerut på en behaglig överfart till Karibien. I avsaknad av mer detaljerad väderinformation är det så man väljer väg. Men med moderna väderprognoser och datorprogram för navigation och väderrouting så finner man oftast att närmaste vägen, dvs över rhumbline, eller mer korrekt längs great circle, är den snabbaste. Så är fallet även i år då ett stort och dominerande högtryck över Azorerna ger en stabil och frisk passadvind från ost-nord-ost med runt 20 knops vind. Navigationen är alltså enkel och strategin tydlig. Följ great circle, på ren svenska den närmaste vägen, med hänsyn tagen till jordens krökning, dock med en tonvikt på att hålla oss på nordliga sidan om great circle.

ARC 2015 5

Vinden i starten ligger runt 20 knop för att sedan öka till stundtals runt 30 knop. Precis innan starten brister höljet på ena runnern (båten har inget fast akterstag, utan två löpande runners, ungefär som backstag). Det är en stor katastrof på en undanvindsstart eftersom vi inom ca fem minuter måste antingen gippa eller köra in i piren utanför Las Palmas. Utan runners tappar man masten på en undanvind! Vi lyckades med bedriften att byta linan till runnern i tid, gippa och sedan är det rakt på startlinjen som gäller. Hela fältet hade valt en babordsstart, vi kommer in för styrbord i ca 14 knop, gippar runt startfartyget med fri vind därefter. Det trycker på fint redan med focken och vi ligger och drar jämnt med Meagan, en 82-fotare. Alla båtar utom Brunel, en Volvo Ocean Racebåt från senaste varvet, ligger snart bakom oss. Vi sätter mediumkiten och Meagan lämnas bakom oss också. Desna, en tysk 50-fots racingkärra, sätter sin rosa spinnare men redan efter 30 sekunder exploderade den. Det är tuffa förhållanden.

Helt ny besättning

Vägen söderut blir vild och galen. Båten ligger konstant mellan 15 och 23 knop och ett flertal gånger har vi treminutersperioder där vi inte är under 18.5 knop. Sjöarna sprutar rejält över båten och när det går över 17 knop spolar det konstant. Det känns som vi delvis seglar under vatten, eller som om vi seglar i en biltvätt. Trots det hårda vädret känns det aldrig som vi är nära gränsen för vad båten klarar av utan vi seglar fullt kontrollerat men utnyttjar båtens kapacitet. Det är förstås en konst i sig, båten är ny för mig sedan september, Kalle Jungstedt har varit med mig och seglat ner båten från Port La Foret i Frankrike (ungefär Lorient) ner till Las Palmas. Men varken Mats Victorin eller Emely Hagen har seglat båten innan start.

Och det är förstås en utmaning att halva besättningen är helt ny och dessutom inte har någon som helst praktiskt erfarenhet av vare sig båten eller av båttypen generellt. Vi hade en vecka på oss i Las Palmas att synka oss, samt fixa i ordning en massa resterande saker på båten så den blev klar för avfärd. Överlag gick det över förväntan att få ihop laget. Många olika viljor och dessutom många olika sätt och förväntningar att få en besättning att bygga ett lag tillsammans.

Från Las Palmas, som ligger på Gran Canarias nordöstra hörn, hade vi alltså seglat söderut med Gran Canaria om styrbord. Vi tog ut slaget lite extra innan vi gippade och styrde nästan rakt västerut. På väderfilerna kunde vi tydligt se vindskuggorna från Gran Canaria respektive Tenerife och vår bedömning blev att gå minst 50 sjömil söder om Tenerife för att undgå vindskuggan från Teide.

Vägvalet så här långt var framgångsrikt och vi var omväxlande etta respektive tvåa på korrigerad tid med Brunel som huvudkonkurrent. Självklart är det orealistiskt att hålla en VO 65:a stången på beräknad tid, en utpräglad undanvindsmaskin med proffsbesättning som redan seglat ihop ett varv runt jorden. Om än med kunder ombord denna gång.

Omkörda efter skador båten

På den tredje dagen kommer stöten som gör vinsten omöjlig. I skymningen sitter jag och styr mot en fantastiskt vacker solnedgång, båtfarten pendlar mellan 14 och 18 knop, medium spinnakern är uppe (på svenska är det en gennaker) och båten leker. Det är en euforisk känsla när jag hittar ett skönt spår mellan vågorna, livet rockar som bäst och jag ler med hela ansiktet, från öra till öra. Då hugger det plötsligt till rejält i rodret och det blir enormt tungt att styra. Lovarts roder (styrbord) har gått av. Snabbt stoppar vi båten, tar ner seglen och undersöker vad som har hänt. Som tur var hittar vi inga skador på skrovet. Det är endast styrbords roder som hänger och slänger under båten. Mörkret sänker sig och vi får avvakta tills det blir dagsljus igen.

I gryningen lyckas vi hacka loss de lösa delarna av rodret så att vi kan segla igen. Dessutom kollar vi med varvet, Pogo Structures, om det skulle vara möjligt att byta sida på rodren. Bra med satellitkommunikation för telefoni och Internet ombord! Pogo bekräftar att det inte skulle vara något problem, även om de inte tillverkat just dessa roder. De är custom made och beställda av förra ägaren från en annan tillverkare. Nu ser vi möjligheten att segla på en lång styrbordsbog åt väst-nordväst (typ med sikte på Florida), stanna där, byta sida på rodren, gippa och sedan gå rakt på Saint Lucia. Vid det här laget har vi fallit från andra till fjärde plats, omseglade av både Durlindana och Desna, båda avsevärt större båtar. Vi känner oss trygga med planen, sätter grand spi och full stor. Och så flyger vi igen. Rock ’n roll, strålande sol och jakten på att återta andraplatsen har börjat.

ARC 2015 6

För att undvika ännu en gipp går vi extra långt på styrbordsbogen, långt längre än optimalt och vi blir tvungna att segla igenom att högtrycksbälte med svaga vindar. Desna hade tagit in hela vårt försprång och ligger 26 distans närmare mål än oss när vi börjar få vind igen. Men nu tar det fart. På 48 timmar seglar vi in deras försprång, om dem och till slut är vi 52 distans före dem. Desna är alltså en 50 fots racingmaskin, men också de är illa tilltygade med flera förstörda segel.

Även andra rodret…

Med endast 200 distans kvar till mål har vi i princip återtagit tredjeplatsen. Men då, klockan 04.30 på fredagsmorgonen blir vi träffade av en squall som vore den sänd av djävulen själv. Vinden ökar från 18 knop till över 40 knop på några få sekunder och båten slås ner direkt. Vi seglar med medium kiten och ett rev i storen, surfar på fint och slösnackade i sittbrunnen. I den broach som följer bryts det andra rodret av, båten ligger på sidan och det är omöjligt att gå upp på däck och dra ner spinnakerstrumpan. En helt overklig syn spelar upp sig framför våra ögon, en spinnaker fladdrar i över 40 knops vind, regn och sjöar piskar över båten och själva kan vi inte göra något annat än att vänta. Insikten att pallplatsen är förlorad är påtaglig. Men viktigast av allt är att ingen i besättningen har kommit till skada samt att båten kan seglas i hamn om än linkandes på bara focken.

Klockan 03:24 natten mot lördagen den 5:e december går vi i mål efter 12 dygn, 14 timmar och 39 minuter. Sjunde båt över mållinjen på seglad tid, 4:e plats i klassen och 7:e plats totalt.

ARC 2015 3

Planen framöver

Den grova planen framöver är Caribbean 600 i slutet av februari, ett 600 sjömil långt race runt öarna i Karibien. Därefter Heineken Regatta och/ eller Antigua Sailing Week. Efter det kommer ett skönt double handed race längs Amerikanska kusten i slutet av maj/ juni, Atlantic Cup. Start i Charleston, sen ett 650 sjömil långt ben upp till New York double handed. Efter ett inshore race i New York bär det av på ytterligare ett 354 nm långt double handed ben upp till Portland. Väl uppe i Portland är det inte långt till ännu ett spektakulärt race, Transat Quebec – Saint Malo med start den 10:e juli. Kanada till Frankrike. Och därmed är cirkeln sluten, ett helt varv runt Atlanten. Just nu söker vi kommersiella partners, känns det intressant att vara med och skriva en del av denna historia så hör av dig!

//Mikael Ryking